Alkoholister är vi allihopa...

Det kan vara grannen mittemot, eller kompisen i parallellklassen, eller varför inte din far?

i mitt fall är det min mamma.

Att jag som 6åring åkte med tomma ryggsäcken till en bekant för att komma hem med en flaska whiskey till mamma, är något jag förträngt.

Jag trodde att vi var som vilken familj som helst, inte trodde jag att grannarna undrade vad som egentligen försegick i vårt hem?

Att mamma kunde sitta packad i sandlådan med min då ettåriga lillasyster är något jag inte minns alls...

Mamma har varit nykter i många år.
Efter pappas död var det en del som var oroliga för att hon skulle falla dit igen.
Men inte jag, jag visste att mamma var stark och vi skulle ju fixa det tillsammans.
För fyra år sen, fick jag veta att hon börjat dricka igen.
Redan då ljöd varningssignalerna, utan att någon lade märke till dom. Jag lade ner hela min själ för att få andra att förstå vad som höll på att hända. Fick ingen respons... Efter två år hade jag lagt ner mer energi på min mamma än på min egen familj och jag började sakta men säkert förlora mig själv på vägen. Att min egen mamma skulle försöka ta sitt liv fanns inte i min vildaste fantasi och mina syskon behövde mig mer än nånsin. Jag måste finnas där för framförallt min lillasyster Som fortfarande bor hemma.  Hur fan ska man som den "starka" storasystern  Kunna gråta ut på någons axel och bara få släppa på allt som man bär på inombords... nu är mamma på behandling, efter fyra års kämpande och fyra år förlorad tid har hon funnit ljuset, och efter att ha hållit inne alla känslor har vi barn nu fått i uppgift att skriva ett brev till mamma hur vi känner och har upplevt denna tiden. Hur får man ner på pränt hur man upplevt och känt det under fyr års tid. Jag vet inte om ja fixar det, fyra år är ganska lång tid att hålla inne känslor...