citat från boken "dyngkåt och hur helig som helst"
Några tankar till dig som ska separera från dina barns far.
Låt sorgen komma. Det är en död.Och det enda jag kan säga är att man återuppstår.Och det enda jag kan säga är att ni är familj ändå.Allt förändras,men ingen försvinner.Varannan vecka behöver inte vara rotlöshet.Men bråk och tystnad blir en rastlöshet som ingen kommer undan.En känsla av att inte vara där man vill,att ständigt fly eller bara stänga av.
Och jag känner känslan nära.Jag känner den där overklighetskänslan.
När man står vid stupet med barnen bakom sig,Nejdå, det ser inte så högt ut,säger man och tröstar,men man ser inte marken.Och det blåser storm.Och man hör inte vad någon säger.Men jag lovar, det är värst innan.Innan man hoppar.Ångesten.Och marken är där.Ta dom under vingarna, det kommer gå bra.
Och det man kan göra för barnen är att visa varandra respekt i sorgen och ilskan.Inte prata illa om varandra.
Kom ihåg, du är en bra mamma för du tar ditt liv på allvar.
Jag var den som ville lämna.Att lämna gör lika ont som att bli lämnad.Skulden man känner när man lämnar och förödmjukelsen man känner som lämnad är lika.
Sant.Man sörjer inte mindre.Jag vet hur det känns att gå och veta i magen.Vi kanske ska skiljas.Jag vill skiljas.Jag vill hugga kniven i vår familj.Mina barn.Min man.
Jag tog ett jobbigt beslut:att skilja mig,fan vilket vidrigt beslut.Men jag gjorde det.För jag vill inte ljuga.Inte hålla upp falska fasader.Inte låtsas vara glad.Inte göra mina barns pappa illa.Inte mina barn illa.Inte mig själv illa.
För att bli riktigt frisk, måste man bli riktigt sjuk. KRIS=utveckling.
Och det ska gudarna veta att det gjort.Ont alltså.Att skiljas var som en död, värre än min pappas på många sätt.Mycket grumligare och mer komplicerad än ren död.En död man bara måste genomleva och trösta andra i.En död man själv orsakat och måste försvara.
Alla var ju så ledsna för det beslut jag tagit.och ändå tog jag det...
Önskan är att vi beter oss som vuxna människor även när vi skiljer oss.Men visst gör man fel och visst är det slutresultatet som räknas.
Så jag har gjort många fel, jag har brister.Jag gjorde detta för min skull, för att jag skulle få möjlighet att må bra, igen.
Jag träffade någon, som får mig att må bra, som ser,utan att jag behöver säga något.
Jag har inte ljugit, nånting hände och jag kan inte förklara vad...
Jag vet inte vad folk tänker, om att jag träffat någon ny tre månader efter separationen.
Vad jag vet, är att jag måste få må bra...JAG för en gångs skull, och barnen.
För vad skulle jag lära dom, om jag inte tänkte på mig själv? att inte stå upp för sig själv, att tänka på alla andra före sig själv.
Det gör ont.I mig också.
