tillbaka med kraft

Var ska jag börja...Allt tog sin lilla tid, alla pusselbitar är inte riktigt på sin plats än.Jag rensar fortfarande, bland människor i min omgivning, och jobbiga känslor.Men för varje dag som går så kommer jag ett steg åt rätt riktning, och JA, jag tog rätt beslut.Det visar sig på många sätt.Jag är inte längre lika bitter på andra människor, och jag känner ett slags lugn (ja, för det mesta iaf :) )
Just nu läser jag idrottsledarskap och hälsa på katrinebergs folkhögskola...Jag har ett mål, jag vet på ett ungefär vad jag vill.
Året som gått har varit som en bergochdalbana.
Ångest, dåligt samvete, panik... Hur kan man överge hela sin familj? en fråga som de flesta förmodligen har ställt, bakom min rygg såklart.... ingen vågar ju säga det till mig.Jag har fått veta, vilka som är mina vänner, vilka som stått bakom mig, och försvarat mig när jag inte varit där. Jag vet vilka som är mina vänner, för det var dom som ringde mig, och frågade hur jag mådde, de som inte försökte övertala mig, utan fanns där, utan att man behövde förklara sig.
Peter... killen jag blev ihop med tre månader efter att jag flyttat ifrån barnens pappa.han har visat sig vara den där idealmannen, som man drömt om.Inte bara för att han är så snygg ;)utan också för att han har allt det där jag vill ha, han ger mig trygghet, har världens tålamod, visar varje dag hur mycket han älskar mig. Han står ut med mina menshormoner en gång i månaden ( kanske lite oftare än så ) och det viktigaste, han ger mina barn precis lika mycket kärlek som han ger sin egen son. Den minst själviska människan jag träffat, som gör allt för de han älskar, och åååh, vad jag älskar honom!!!!

Som jag skrev, året som gått har varit en bergochdalbana, men det har gått framåt.
Jag är inte vad som hände mig, utan det jag valde att bli, ett citat som stämmer så väl och som får avsluta dagens blogginlägg